Vem är rätt kristen?

Detta var det jag delade vid aftonbönen på ikonmålningskursen 28 juni 2018 på Wettershus.

Jag funderar jättemycket på vad är minsta gemensamma nämnare för att få kalla sig kristen? Vad är den yttersta essensen - det som verkligen inte kan "väljas" bort? Vad är kärnan? Som alla kristna kan enas om? Jag har inget färdigt svar på det - tyvärr.

Jag funderar på det bland annat eftersom vi har diskuterat Svenska kyrkans nya kyrkhandbok. Där har teologer och andra haft åsikter om högt och lågt. Det är bra med diskussion och högt i tak, men ibland hamnade den diskussionen, åtminstone för mig, högt över mina förståelseramar.

Jag älskar liturgi och jag älskar ordning och reda. Uppvuxen i Svenska kyrkan, så har jag med mig ett visst gudstjänstmönster från min församling. När jag möter något nytt så känns det ibland helt ok - ibland helt tokigt. Jag funderar på varför vi gör som vi gör och vad som är essenssen. Vad är "hittepå" och vad är väsentligt?

Det är självklart att rörelser, kroppen, hjälper och förstärker det vi säger eller sjunger. Vi säger till konfirmanderna att de kan knäppa händerna när de ber, för då vet man var man har händerna och det blir lättare att koncentrera sig. Vi kan lyfta händerna när vi sjunger lovsång - för det förstärker orden och viljan. Vi kan stå upp. Men vi behöver inte - det går lika bra att be utan att knäppa händerna eller lovsjunga utan höjda armar.

Men återigen - vad är essenssen av att tro? Vem tror rätt? Vem tycker rätt? Vem säger rätt? Och tror jag rätt?

Lyssnar jag på Johannes i öknen? Skulle jag känna igen Jesus om han skulle komma klivandes här i Jönköping eller i Göteborg i dag? Skulle jag våga lyssna - eller är jag fast i mina traditioner om hur det ska vara, vad som ska sägas och hur?

För mig blir ikonmåleriet ett sätt att på ytterligare ett sätt närma mig min tro. Och det är skönt när vår lärare säger att vi vördar inte ikonen. Ikonen kan jämföras med ett fotografi När vi ser ett fotografi på en älskad person eller vän så är det ju inte fotografiet som är det viktiga - utan personen på bilden. På samma sätt är personen på ikonen den viktiga - inte ikonen i sig.

Jag tycket personligen det är konstigt att pussa ikoner, men för andra kan det kanske vara ett sätt att närma sig - precis som jag gör när jag knäpper mina händer när jag ber.

Men frågan om vem som då är mer kristen, vad som är det rätta - den brottas jag med hela tiden. Och för oss som kanske arbetar i kyrkan så vet vi att vi som kallar oss kristna kan vara väldigt bra på att skilja på folk och folk - den prästen är sån, de gör så och då kan man inte gå dit. För att inte tala om olika församlingar - dit kan man gå och dit man inte gå.

Det finns ett bibelställe som ändå tröstar mig när jag känner mig missmodig. Det är ett bibelställe som vi hör ganska ofta - det är från Matt 28. Vi brukar höra den här texten från vers 18 men jag ska läsa den från vers 16.

De el­va lärjung­ar­na be­gav sig till Ga­li­leen, till det berg dit Je­sus ha­de be­fallt dem att gå. När de fick se ho­nom där föll de ner och hyl­la­de ho­nom, men några tviv­la­de. [min kursivering] Då gick Je­sus fram till dem och ta­la­de till dem: ”Åt mig har getts all makt i him­len och på jor­den. Gå därför ut och gör al­la folk till lärjung­ar: döp dem i Fa­derns och So­nens och den he­li­ga An­dens namn och lär dem att hålla al­la de bud jag har gett er. Och jag är med er al­la da­gar till ti­dens slut.”

Trots att lärjungarna varit med Jesus i tre år, trots att de sett honom, ätit med honom varit med om mirakler, om död och uppståndelse så var det några som tvivlade.  Men Jesus gjorde ingen skillnad på lärjungarna - han sa inte - du får vara med, men du får inte vara med för du tvivlar.

Nej, han gav dem alla samma uppdrag, för han litar på sina lärjungar. Så då litar han nog också på mig. Och jag fortsätter att fundera över vad som är den innersta kärnan i tron och målar mina ikoner.

Foto Lars-Anders Kjellberg