När blir en ikon en ikon?

När blir en ikon en ikon - tja, det är en fråga man kan ställa sig faktiskt. Och det hänger ihop med en massa olika traditioner och med antagna regler från olika kyrkor.

Vi gick ikväll igenom en del regler för när en ikon får kallas en ikon.

Överskriften är "Hur vet jag att min ikon följer kyrkans kanon?".
(Då får vi börja med att definiera vad "kyrkan" är i det här sammanhanget. Och det är den ortodoxa kyrkan. Allt som hände före år 1054 är gemensamt med romerskt katolska kyrkan (fast så hette den ju inte då). Men 1054 blev det en stor brytning och den ortodoxa och den romerskt katolska kyrkan bröt med varandra och bannlyste varandra. Och alla helgon som fanns innan 1054 är giltiga i båda kyrkorna. Alla helgon efter det i den romerskt katolska kyrkan räknas inte i den ortodoxa. Så vet ni det).

Vi går vidare med reglerna.
"En målning kan inte välsignas och kan inte anses vara en ikon på grund av att

• den endast är en detalj av en ikon och inte en hel ikon (man får alltså inte måla av bara en person i en stor ikon och sen kalla det "porträttet" för en ikon.)
• den endast är en detalj av en väggmålning.
• den är en skiss av en ikon och inte en regelrätt målad ikon.
• målningen är slarvigt utförd.
• den saknar namn, titel eller symboler för namn (det ska alltid gå att veta vem det är som är på ikonen genom att namnet står eller vilken festdag det är)
• de heliga saknar rätta attribut (tex ska Petrus ha nycklar, änglar har alltid pannband, evangelister har bokrullar)
• de heliga har inte regelrätta kläder och/eller färger på kläderna
• texten innehåller stavfel eller felaktig inskription
• den inte har någon fest- eller minnesdag i den ortodoxa kalendern
• inga världsliga symboler får finnas på en ikon.

Ja, som ni förstår så är det en hel del som man måste hålla sig till, om man vill måla en ikon enligt den ortodoxa traditionen. När man ska skriva namnet på den som är på ikonen så skriver man alltid på det språk som man själv talar eller det språk som talas där ikonen ska vara. Detta för att du ska veta vem det är på ikonen. (Alltså ska jag inte skriva på grekiska eller något annat språk när jag målar en ikon som föreställer något helgon). Själva texten får inte stå på ramen, utan ska stå på "plattan", Det hade något att göra med att plattan symboliserade himlen och ramen var det jordiska eller något.

Men sen finns det andra traditioner. Egyptiska ikoner. Ryska ikoner. Grekiska ikoner. Romerskt katolska ikoner. Och så alla vi som har målat ikoner utan att riktigt veta vad vi håller på med utan bara kopierat - och ibland då faktiskt kopierat fel på fel på fel...

Det gäller att vara lite om sig och kring sig.

Vi fick också lära oss att när man börjar måla en ikon så ska man göra korstecknet och man ska be för sitt arbete. Och man ska tänka på det helgonet som man håller på att måla och man ska göra det i tystnad.

Nu går vi ju en kurs - så det är klart vi talar en del för vi måste ju få undervisning, men det är väldigt tyst faktiskt. Och jag vet inte hur mycket vi tänker på helgonen vi målar, det känns mest som om vi tänker på tekniker.

En annan sak var att man skulle be till Jesus varje gång man skulle välja färg. Min kompis Eva sa till mig att jag borde måla ikoner i andra färger (av någon anledning så är mina ikoner röda och gula... Se bild nedan). Men jag svarade att det var Jesus som sa åt mig att välja de färgerna. :-)

Jag har i dag jobbat vidare på min ikon och börjar närma mig slutet, tror jag. Jag hoppas att jag tickat i rätt boxar i checklistan ovan. Men jag håller också på att titta och jobba på mina tidigare ikoner och upptäcker då saker som faktiskt blivit fel. Lite skrivtecken som blivit glömda eller saker som blivit lite tokigt. Jag fyller i lite linjer och sånt.

I dag har det heller inte varit riktigt lika varmt och det har varit skönt. Det har till och med kommit några droppar regn.

Så här såg min ikon ut i slutet på dagen. Den är inte riktigt klar ännu. Det ska till en vit kant runt ramen, och guldet ska förstärkas i håret. Och det finns säkert en mängd andra små detaljer som ska fixas. Men det går ju att få en aning om hur den kommer att se ut.

Det här är mina ikoner som jag håller på att greja med samtidigt.

Det här är också mina ikoner som jag håller på med.

Så här fin utsikt har jag från min arbetsplats. På kvällarna är det fantastiskt vackert över Vättern.

En av deltagarna - håller på med uppljusning av ansiktet

En av deltagarna - har gjort uppljusning och ska börja måla korset till Jesus.

En av deltagarna - ska nog börja med kant runt ramen.

En av deltagarna - gör en ikon med en duk med massa veck.

Ytterligare en deltagare gjorde ikonen med vecken.

En av deltagarna - håller också på med uppljusningarna

En av deltagarna - håller på att färdigställa en ikon som hon börjat på vid en annan kurs.

Wettershus levererar när det gäller solnedgångar.

Hejdå bordet... vi ses imorn...

Jag funderar en hel del på detta med traditioner och vad som är rätt och fel. Hur vi kan prata om enhet men ändå hålla fast vid det som just jag eller min kyrka vill. Hur ska vi lyckas enas? Ett litet hopp är det ju ändå när jag läser om Sveriges Kristna Råd och de stora ekumeniska mötena som sker. Om påven som vill förändra. Om andra som vill mötas och förändra. Hur mycket kan vi förändra utan att tappa bort Jesus. Då gäller det kanske att alltid ha honom i blickfånget - så att vi alltid kan landa i honom i allt vi gör. Då borde det ju inte gå så himla snett - eller?

Mandylion - den första bilden av Kristus

Vi målar ju Mandylion - den första bilden av Kristus. Jag trodde ju i min enfald att det var en bild - men det är ju som vanligt många olika versioner. Jag borde ha lärt mig, kan man ju tycka.


Historien om Mandylion är som följer.
En kung - Abgar av Edessa, var sjuk. Han hade hört om Jesus, och ville att Jesus skulle komma och bota honom. En av kung Abgars tjänare åkte för att be Jesus komma. Men Jesus kunde inte komma. Tjänaren försökte måla av Jesus, men strålglansen runt honom var för stark, det gick inte att måla Jesus.

Men då tog Jesus och blötte ner sitt ansikte och så torkade han sig på en duk. När han hade torkat sig så blev det en bild på Jesus på duken.  (Det är därför Jesus skägg kan vara lite stripigt på bilderna, för det är blött.) Den tog tjänaren med sig tillbaka till kung Abgar och han blev frisk.

Bilden sattes upp vid stadsporten och alla fick tillbe Jesus när de gick in i staden.

Givetvis blev det krig. Vid något tillfälle så murades bilden in i en mur, tillsammans med en lampa. Och sen glömdes den bort. Efter många år hittades bilden igen. Då var bilden intakt. Lampan lyste fortfarande. Och på stenen mitt emot fanns det också en bild av Jesus - en spegelbild av den på tyget. Den kallas för Keramidion. (Därför finns det versioner av bilden både med en duk och med plan bakgrund.)

Båda dessa bilder togs senare till Konstantinopel som var det stora religiösa centret. Men nu är det ingen som vet var det finns.

Det finns ytterligare två föremål som sägs vara bilder av Jesus. Det är Veronicas svetteduk (den som Jesus torkades av med när han gick på Golgata) och det är Svepeduken som finns i Turin nu. (Den har jag faktiskt varit och tittat på, fast det är en kopia man får se).

Alla dessa föremål sägs avspegla Jesus och det är svårt att förklara hur bilderna har kommit till.

Det finns en önskan om kristen enhet. Jag läser just i dag om Sveriges Kristna Råd som befinner sig nere i Rom där den katolske biskopen Anders Aborelius blivit kardinal. Där skriver Karin Wiborn om det arbetet som just nu vittnar om en större öppenhet emot varandra i den kristna världen.

Navigering

”Kyrkoledarnas närvaro i Rom bådar gott för det kristna enhetsarbetet i Sverige”

Det finns helt enkelt många versioner av den här bilden också. Och det är väl bra tänker jag. Det visar på hur vi alla kan se Jesus - fast på lite olika sätt. 

Och det är aldrig ikonen eller bilden vi tillber - det är alltid personen som är på bilden. Precis som med ett fotografi. Om du har ett foto på en människa du älskar och tittar på det så är det ju inte fotot i sig du tänker på - utan det är personen du älskar som du tänker på. 

Ska vi hålla fast vid det gamla och inte ändra oss - eller ska vi vara öppna och låta oss påverkas av varandras traditioner? Det är en svår knäckfråga och den lär jag inte lösa i den här bloggposten. Men den ställer verkligen saker och ting på sin spets. Har jag eller du rätt?

Nu är det morgonbön.