Historien om Mandylion är som följer.
En kung - Abgar av Edessa, var sjuk. Han hade hört om Jesus, och ville att Jesus skulle komma och bota honom. En av kung Abgars tjänare åkte för att be Jesus komma. Men Jesus kunde inte komma. Tjänaren försökte måla av Jesus, men strålglansen runt honom var för stark, det gick inte att måla Jesus.
Men då tog Jesus och blötte ner sitt ansikte och så torkade han sig på en duk. När han hade torkat sig så blev det en bild på Jesus på duken. (Det är därför Jesus skägg kan vara lite stripigt på bilderna, för det är blött.) Den tog tjänaren med sig tillbaka till kung Abgar och han blev frisk.
Bilden sattes upp vid stadsporten och alla fick tillbe Jesus när de gick in i staden.
Givetvis blev det krig. Vid något tillfälle så murades bilden in i en mur, tillsammans med en lampa. Och sen glömdes den bort. Efter många år hittades bilden igen. Då var bilden intakt. Lampan lyste fortfarande. Och på stenen mitt emot fanns det också en bild av Jesus - en spegelbild av den på tyget. Den kallas för Keramidion. (Därför finns det versioner av bilden både med en duk och med plan bakgrund.)
Båda dessa bilder togs senare till Konstantinopel som var det stora religiösa centret. Men nu är det ingen som vet var det finns.
Det finns ytterligare två föremål som sägs vara bilder av Jesus. Det är Veronicas svetteduk (den som Jesus torkades av med när han gick på Golgata) och det är Svepeduken som finns i Turin nu. (Den har jag faktiskt varit och tittat på, fast det är en kopia man får se).
Alla dessa föremål sägs avspegla Jesus och det är svårt att förklara hur bilderna har kommit till.
Det finns en önskan om kristen enhet. Jag läser just i dag om Sveriges Kristna Råd som befinner sig nere i Rom där den katolske biskopen Anders Aborelius blivit kardinal. Där skriver Karin Wiborn om det arbetet som just nu vittnar om en större öppenhet emot varandra i den kristna världen.
Det finns helt enkelt många versioner av den här bilden också. Och det är väl bra tänker jag. Det visar på hur vi alla kan se Jesus - fast på lite olika sätt.
Och det är aldrig ikonen eller bilden vi tillber - det är alltid personen som är på bilden. Precis som med ett fotografi. Om du har ett foto på en människa du älskar och tittar på det så är det ju inte fotot i sig du tänker på - utan det är personen du älskar som du tänker på.
Ska vi hålla fast vid det gamla och inte ändra oss - eller ska vi vara öppna och låta oss påverkas av varandras traditioner? Det är en svår knäckfråga och den lär jag inte lösa i den här bloggposten. Men den ställer verkligen saker och ting på sin spets. Har jag eller du rätt?
Nu är det morgonbön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar